thestoryaboutyou

Hej där!
Okej, jag vet att jag har tagit upp mitt ex nästan för ofta... Jag har berättat allt från saknaden till att jag inte tänker på honom alls... Som ni vet, så är hans och min relation väldigt komplicerad. Vi har försökt fått ihop det nu, tre gånger! Men varje gång så kommer det alltid någonting i vägen... Saker som gör att man inte kan "hata" varandra. Det var faktiskt för några veckor sedan som allt startade igen! Vi snackade bara först, lite för mycket än vanligt... Vi träffades några dagar senare (skolevenemang), and BANG. Då föll jag igen, och jag misstänkte att han kände samma sak... Men man är ju såklart inte säker... Så jag tog tag i det och träffade honom igen, bara han och jag, några dagar senare. Jag älskar verkligen att prata med honom, han är en jättehärlig och lättsam människa som jag har massor med minnen med. När vi kom in på ämnet "oss", så fick jag reda på det. Han hade inte kommit över mig heller. Så då kom frågan upp igen "vad händer nu?". Självklart så hoppas jag enda in i själen att det ska funka den här gången! Men nej... Vi pratade och pratade... Men det gick inte... Förut har det ju alltid varit facebook konversationer när det kom till sånt här - väldigt moget, jag vet, men det var enklare att få fram orden då osv osv osv... - Men den här gången var ändå den värsta någonsin... Att ta upp det face to face efter all denna tid! Att se honom plåga fram orden att det inte kommer funka, att se honom så ledsen... Jag var själv grymt ledsen och väldigt tystlåten, fick inte fram orden.

Så alla ni där ute som upplever samma sitationen som mig just nu, det kommer gå över. Men det känns lättare sagt än gjort... Man vill fortfarande se hans leende när han kollar på en, hans blick överhuvudtaget! Minnena gör mig galen, det enda jag vill göra är att låsa in mig på mitt rum. Gömma mig. Önska att tiden med honom var ett ett minne blott. Men nej, så enkelt är det inte tyvärr.

Det var dessutom väldigt dåligt väder. Jag har brunt, vanligt hår. Men efteråt så var det mer som molnen på himlen. En enda stor tova, ungefär. Och jag är inte den människan som brukar klaga på att håret ligger fel!