Can't you just go away, away from me, for all eternity?
Det är ju helt otroligt! Att när man känner sig på topp, så ska man alltid träffa den person som kan bryta ner en till botten av den djupaste, djupaste vattenpölen! Jag träffade mitt välnämnda ex idag, påväg hem från en kompis. Det första jag ser är hans hår, som inte går att missa, sen facet, kläderna... Tankarna snurrade i huvudet som en jäkla karusell.. "Skulle jag kunna hinna gömma mig? I buskarna kanske?! men cykeln då.... FAN" Så mötte jag honom och två av hans polare, vi hälsa, en enkel kram, prata lite, sen var han tvungen att gå till tåget för att åka iväg på någonting som jag inte orkar bry mig om helt enkelt. Efteråt så kändes det sjukt bra! Jag stod på mig, log som om jag mådde sjukt bra, skrattade osvosvosv. Sen kom jag hem, satte mig här, RÅKADE gå in på hans twitter istället för en annans... Han hade inte skrivit någonting om mig, om ni trodde det. Men att se honom må "bra" typ, det är jobbigt. Nog för jag vet att han inte mår "bra", pga anledningar som han endast har berättat för mig en gång i tiden. MEN IALLAFALL.
MEN MEN, mitt lov har precis börjat, inget plugg, underbara vänner, härlig framtiden, allt är ljust! Så varför ska jag känna mig nere för? ;)
En favorit i repris.
