thestoryaboutyou

Alla säger alltid att man ska följa sitt hjärta. Men jag fattar inte hur man bara ska kunna låta hjärtat bestämma över hjärnan! I mitt fall är det omöjligt... Jag kan inte låta hjärtat bestämma :/ tänkte fråga er bloggläsare! Följer ni alltid hjärtat? Eller är ni som mig? För jag mår dåligt när jag måste låta hjärtat bestämma ibland :/ hjälp tack!!
S&J

Okej, känner att det är lite brist på tips och hjälp just nu. Vi har pratat väldigt mycket om killar, kärlek, kompisar, utseenden, m.m. Om du vill ha råd, kommentera gärna! Så vi inte känner att vi drar upp samma saker hela tiden.

Men ja, livet rullar på. Lite trögt vissa stunder dock. Förvirrande, chockartande meddelanden. Skola. Humöret pendlar upp och ner. Men vad vore livet utan trubbel? Jag fortsätter lyssna en hel del på Melissa Horn. Skitbra till brustna hjärtan. Lev livet och ta det som det kommer!

S & J

En riktigt bra låt! Jag har aldrig riktigt gillat den sortens musik förut, men så hörde jag den där låten!
Jag saknar dig mindre och mindre - Melissa Horn
Jättefin! Akustiskt och härligt.

Ni hör era kompisar prata om sina pojkvänner, vilka killar dom är på G med... Och där sitter du, som varken haft ett strul eller pojkvän. Jag känner folk som nästan blir desperata för att dom inte har haft någon pojkvän än! Vilket ni inte får bli! Du tjänar ingenting på att ta första bästa killen du möter för att du känner dig ensam! Det är varken schysst mot honom eller mot dig! Jag brukade kunna känna ungefär så för nåt år sedan, att jag aldrig har haft ett riktigt förhållande, knappt ens pussat någon på riktigt. Det var nästan så att jag blev desperat av den anledningen! Men vet du va? Killar kommer när man minst tror det, jag skojar inte! För sen efteråt, när jag hade fått upplevt det, så kände jag... Varför var jag så hetsig över det? Det var jättemysigt, och man var alldeles "vimsig" efteråt, men det är egentligen inte någonting att vara bekymmrad över! Din kille kommer, jag lovar! Din "strul-oskuld" kommer försvinna! Så tänk inte på det, lev livet istället! Livet är för kort för bekymmer!

/ S & J

Dagarna kommer och går. Humöret kör lite upp och ner. Jag känner att jag börjar klara av att glömma honom. Men det kommer ta ett tag till att komma till "vänner-stadiet" skulle jag tro... Jag saknar honom, men jag mår så mycket bättre. Det jobbiga är att gå omkring, och inte riktigt ska veta hur man ska bete sig. Förut när det var vi två så kunde man knuffa till varandra lite lätt, prata om minnena vi har tillsammans, och allt annat som har med ett förhållande att göra. Hur ska man göra nu? Om jag skulle börja ta upp minnen så skulle det ju inte bli så bra... Om jag skulle börja busa med honom så skulle det heller inte bli så bra... Så nu måste vi hitta ett bra vän-stadium, på nåt sätt... Och det går inte bara att fixa bara så där--- Tiden får visa vart vi hamnar. Bara det inte går för fort.

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Vi har ganska mycket att göra så vi hinner inte skriva så ofta :/
Det skulle vara kul om fler av er som följer bloggen kommenterar! Skriv vad som helst :) vi vill hjälpa er :) känns som vi tjatar om det men vi vill veklingen det! :D
/ S&J

Jag är en sådan person som har svårt att lita på folk, det är inte många jag kan berätta allt för.
Som sagt, trust has to be earned.

S & J

Bilden talar. Hur släpper man taget om någon när man fortfarande har hoppet uppe?

Det är lättare sagt än gjort att bara "komma över" honom.
Folk säger att man ska tänka på annat.
- Vilket inte alls funkar så lätt som man önskar.
Folk säger att man borde glömma honom.
- Men bara tanken får mig att vilja gömma mig under sängen.
Folk säger att man förtjänar någon mycket bättre.
- Men tänk om den enda man vill ha är honom.

Men tänk på att ju mer du inte tänker på honom,
Ju mer du försöker glömma honom,
Att du i alla fall försöker blunda när du ser hans namn,
Så kommer det bli bättre.
Om det inte funkar, så får du vänta med tiden. Och då, kommer det bli bra förr eller senare.

Jag kanske har tagit upp det här tidigare, men att vara ledsen över ett ex
är nog bland det jobbigaste som finns.

S & J

Hej på dig! 

Du måste sluta tänka att du är fet! Du skriver att du fortfarande är underviktig, vilket betyder att du är långt ifrån fet! Jag tror vi alla har gått igenom eller går igenom en tid där vi bara ser det negativa med våran kropp. Men vi måste ställa in oss på att vi alla är NORMALA! Så nästa gång du ser dig i spegeln, tänk istället på någonting du tycker är bra på din kropp.
Jag tror absolut inte att du är fet!! Tränar du någonting? Det kan vara bra att kombinera bra portioner och träning. Det är både bra fyskiskt som psykiskt! Det var riktigt skönt att höra att du äter som vanligt igen, så vad du än gör, sluta inte äta som du gjorde för ett år sedan!
Du skrev också att ditt självförtroende är nere på noll. Det går säkert lite upp och ner, och när man mår som sämst ligger självförtroendet där nere. Men om du börjar se dig som en snygg, cool och grym tjej vilket jag tror du är, så kommer ditt självförtroende höjas på en gång! Så börja lugnt, sluta tänk på det negativa! Ingen är perfekt, det vet du. Men du måste få upp din självkänsla! Jag vet att det kan kännas värdelöst att höra någonting som att stå framför spegeln och säga "vad snygga ben jag har!" för det enda man tänker på är det man inte tycker om! Men vet du vad, det hjälper faktiskt!

Jag hoppas vi hjälpte dig lite i alla fall, hör av dig om du har fler frågor. Du är inte ensam! Vi kan ge dig råd, men personen som kan göra någonting åt det är du! Ha en trevlig helg och tack så jättemycket för att du följer våran blogg! Det betyder massor! Lycka till nu! och kom ihåg, Du är fin som du är!

S & J

Just nu så blir jag sjukt dissad av den kompisen jag aldrig trodde skulle göra något sånt. Hon ber andra skicka sms till mig åt henne. Kan du inte skicka sms själv eller!? Jag är ju då en sån person som verkligen inte bryr mig om det. Jag har andra vänner som är äkta! Å jag skiter i om hon inte vill prata med mig. Det är hon som förlorar nåt på det inte jag. Detta har hållit på väldigt länge och jag kan verka omogen som tjafsar tebax men det är så jag är. Men i sånna här läget är jag sjukt glad att jag har min pojkvän och mina riktiga vänner som finns där för mig!<3

Okej hörreni! Som sagt, idén med den här bloggen är att vi ska hjälpa ER. Så kommentera någonting Du behöver hjälp med. Vi kommer godkänna kommentaren innan den publiceras, så om ni inte vill att eran kommentar ska synas så skriv det.

Känner ni någon som skulle tycka om den här bloggen? Länka vidare.

/ S & J

Jag ville bara ta upp ett av ämnena min käre vän tog upp i senaste inlägget. När man ringer sin kille å han spelar. Eller att han spelar överlag! Det är nåt av det värsta jag vet. Jag kan inte prata med han för hans hjärna är helt inne i spelet å han blir en helt annan person! Det är inte kul prata med honom å inte få nåt svar. Vet att jag tagit upp något liknande i något inlägg men jag anser att det här är jobbigt å det förstör.
Men en sak som är värre eller som gör ondare är när han lovar något å sen "ångrar" sig. Han liksom struntar i det å kommer på bortförklaringar. Det gör riktigt ont!
Men som tur är (tillbaka till spel) så säger han att han börjar tröttna på att spela vilket jag har svårt att tro men hoppas på det!! Skulle göra vårt förhållande så mycket bättre!!
S&J!

Har ni tänk på en sak? Vi tjejer har oftast väldigt svårt att förstå oss på killar. Det roliga är ju att killar har lika svårt att förstå sig på oss tjejer. Hur kommer det sig? Liten allmän fråga bara.

Någonting jag inte alls tycker om är när man ringer sin kille, man kanske inte har träffats på ett par dagar, och han sitter och spelar data/tvspel... Min kille var näst intill okontaktbar! Det hände t.o.m. en gång att jag fick ringa upp 10 minuter senare för han ville köra klart... Irriterande? Jo, en aning... Det var visst något online spel som man inte kunde pausa på. Men ja, vad gör man inte för den man håller kär? Men det hände bara en gång som tur var! Bara en punkt jag ville ta upp.

Är det inte underbart att vara kär? Det är nog bland det bästa som finns, oftast! Spänningen, lyckan, och att veta att den varelsen tycker om mig! Pirret i magen! Men sen det värsta med det är såklart saknaden när man inte är med varandra! Det sliter en i tusen bitar i stort sätt. Man tänker på människan konstant.

/ S & J

Jag har tänkt på en sak, någonting som jag tycker är riktigt fel. Det är väldigt vanligt att man sitter och jämför sig med andra. Man tycker antingen att man inte är tillräkligt smal, har för små bröst, för fult hår eller liknande. Sedan finns det ju dom som tycker raka motsatsen. Men sluta upp med allt det där! Du är fin som du är! Jag tycker alla ser normala ut på sitt sätt! Nu i tonåren, så växer man oerhört olika. Och man måste bli större för att allt inom sig ska få plats. Det finns dom som har sjukdomar, som gör att dom antingen kanske är för smala eller för stora för sin egen kropp. Det är någonting dom inte kan råför, om dom inte har satt sig där frivilligt.

En till viktig sak är att när ni ser bilder i tidningar, kändisar från hollywood m.m. Så är dom alltid dataredigerade! Tänk på det! INGEN ÄR PERFEKT! När ni ser t.ex. Britney Spears i en stor modetidning eller kanske i en av hennes videos så är hon alltid redigerad! Hon har dessutom fött två barn! Det är klart att det finns plastikkirurgi som kan ordna till sånt, men allvarligt. Tänk på det nästa gång! För att ni ska må bra, så sluta jämföra och va nöjda med erat utseende! Alla är fina! Det finns ingen normal, för smal, för tjock. Alla är normala!






Här har ni. Innan och efter bildredigering.

/ S & J

Här har ni några bilder som jag hittade häromdagen. I morgon kommer något sorts inlägg om utseenden. Att man ska vara nöjd med sig själv och må bra! Ha' det bra sålänge!

/ S & J

På min förra skola så var det massor av människor som blev vänner med andra för att dom "tjänade" på det. Inte fär att dom ville ha äkt vänskap. Så man bli vän med någon för att utnyttja henne/honom att få något annat sen bara drar den för den fått det den ville ha. Jag har varit med om det och man mår inte bra, man känner sig som skit och intalar sig att det aldrig ska hända igen. men vad händer? Jo, allt händer igen. Det som fick mig att rese mig upp igen var mina ÄKTA vänner. Jag har inte massor av vänner men dom jag har är så underbara. Ställer upp i alla väder! Men självklart vet man ju inte hur personen man lär känna är innan man blir överkörd eller får den som bästa vän. Detta inlägg blev kanske lite rörigt, men jag vet av egen erfarenhet att det är så lätt att bli sviken, utnyttjad och att ta sig från botten uppåt igen är inte det lättaste. Då måste man ha äkta vänner, familj, pojk/flickvän, NÅN som kan hjälpa en. Även om man är en sån person som jag som kan klara "allt" själv. Man kan inte det! Låt folk komma in i era liv å hjälpa er. Annars kanske ni aldrig kommer upp från botten.

Jag vet hur det känns att få hjärtat krossat, och inte ha någon att prata med. Jag har nämligen aldrig varit en som pratar med mina föräldrar om saker och stänger helst in allt inom mig. Men nu i efterhand så hade det varit SÅ skönt att få prata om det mycket tidigare än vad jag gjorde. Ibland gör man dåliga val, och det är i dom stunderna man ser vilka som är de äkta vännerna!
Är det någon som känner igen sig så skriv gärna en kommentar, om du varit med om det och vill ha hjälp eller om du känner någon som är i någon liknande situation!

// S&J

Dryga kommentarer, blickarna, känna sig utanför, kränkt. 

För många år sedan, så var jag utsatt för mobbing av mina egna kompisar som jag hade känt sen dagis. Dom sprang ifrån mig, sa dumma saker, gjorde dumma saker, retades m.m. Jag kom hem från skolan gråtandes. Jag pratade med mina föräldrar som först kontaktade skolan och sedan mobbarnas föräldrar. Först började allt bra, sen frös dom ut mig, sen kunde det bli bra igen, sen frös dom ut mig. Så pågick det i ungefär ett år. Lärarna kallade in oss i ett grupprum så fick vi prata om det, men det hjälpte inte. Tillslut bytte jag skola. Där fick jag jättemånga nya vänner som jag har kvar idag och det var och fortfarande är, skönt att jag slapp den gamla skolan. Dom som mobbade mig har jag ingen direkt kontakt med, vi hälsar knappt på varandra. Och jag kan inte säga att jag har tänkt att bli vänner med dom igen.
 Det här var ju väldigt länge sedan, och jag tror att dom ångrar sig rejält idag. Det var inte okej, och visst, vi var små men det är ingen ursäkt.
 Om du känner dig utanför, mobbad. Så måste du prata med någon. Jag är jättetacksam att mina föräldrar var där för mig, samt lärarna. Men om du verkligen vägrar tala med dina föräldrar om det, så gå till en vän du litar på. Va med henne/honom istället.

S & J